BLÅÖGA

Nära men så långt ifrån.

2011-10-30T14:28:00.001+01:00

Det är så frustrerande att du sitter bredvid mig och att jag ser att du hör mig men du gör det utan att lyssna.
Hur kan vi kalla det "vi mot världen" när jag känner mig så ensam och tom?
Jag vill inte skrika åt dig men när väggen blir allt tjockare är det precis det som jag gör.
Tårar som faller och gör kinderna blöta faller för rädslan att förlora.
Vill inte vara rädd men inte heller tom.
Kan inte för världen förstå hur det kommer sig att vi aldrig ser till att kämpa lite extra.
Skapar ett engagemang.

Jag försöker få dig att förstå mig men jag inser snart att det kommer du aldrig göra. Men hoppet sägs vara det sista som lämnar en.

Det finns två textrader från två underbara musikverk som sätter orden i min mun:

"Tänk att något så nära kan vara så långt bort" Hellström
Och;
"Sometimes love just aint enough" P.smith.

Åh gud jag är för trött för att orka

Published with Blogger-droid v1.7.4

Den sista vilan

2011-10-28T21:53:00.004+02:00

"Det finns ett löfte ifrån en gammal sägen
Att modersögat aldrig slocknar ut.
Den kastar solig strålglans över vägen
Och följer oss till livets slut.
Så följer oss Din kärlek rik och stor.
Hav tack för allt du kära mor."

Dagmar Karlsson
2 Januari 1921
4 Oktober 2011

Älskade farmor.

Farmors begravning var så fin, så hemsk, så rofylld så enormt jobbig!
Mina tårar började direkt när jag steg in i kyrkan och såg den vackra kistan med de vackra blommorna och den lilla ängeln jag köpte till farmor efter att hon somnat in.
I denna träfärgade kista ligger farmor! Jag kunde inte under hela begravningen slå undan denna tanke och det fick mig att bryta ihop några gånger till den del att jag nog hade gått ut om jag ej satt längst in.

Min kusin Hans spelade Amazing grace på saxofon i början. Det var så vackert och han var så enormt duktig. Tänk er ett blåsinstrument, att bemästra det när man har gråten i halsen.

Prästen pratade om farmor och hur hon gav av sig själv och alltid ställde upp. Han kom till en del av den texten då jag trodde bokstavligt talat att jag skulle kvävas av mina tårar. Han pratade om hur hon alltid hjälpte och ställde upp för sina barn och barnbarn! Och nog ställde hon upp alltid. Denna vackra människa!

Som en bro över mörka vatten
När du är trött, när du vill fly
Och oron viskar att, din dag ska aldrig gry
Jag är hos dig, känn handen kring din hand
Var stilla, var ej rädd,
Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig
Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig

När skuggan faller kall, där du går fram
När fågeln inte längre syns, och solen dör
Jag tänder ljus, jag tänder himlens ljus
Var trygg och tro på mig
Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig
Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig

Över mörka vatten, över mörka vatten
Styr mot havet nu, segla bort
Nu är din korta stund, det liv du väntat på
Följ vågens väg, se djupet skrämmer ej
För jag är här hos dig
Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig
Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig
Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig
Över mörka vatten

När denna låten sjöngs av en helt bedårande röst så tittade jag åt sidan och såg min systerson Albin bryta ihop. Älskade unge.
Jag fick bokstavligt talat panik, ville bara gå dit och krama om honom och säga att allt skulle bli bra. Men jag satt för långt bort.

När begravningsgudtjänsten var över ställde sig bla pappa och mina två bröder Peter och Mats upp. De gick mot kistan för att bära vår älskade Dagmar till sin sista vila. Det var HEMSKT! Jag kunde inte titta först! Men var tvungen. Det var samtidigt så fint och värdigt vår älskade farmor att få bli buren till sin plats! Hon som alltid burit dem hon älskar på sina axlar!

Det blev kortege ut med alla bilarna till Högsby för att gravsätta kistan. Det var skönt med en "paus" i bilen. Huvudet höll på att sprängas av alla tårar!

När vi sedan stod där, efter att de sänkt ner henne blev tiden så overklig. Helt plötsligt rusade min bror Mats fram till mig, tog mig i sin famn och krampaktigt höll han om mig och vi grät. Tillsammans gick vi fram till graven, la våra blommor hos henne och fick lov att säga något om vi ville. Pappa tackade för allt hon hade gjort... jag själv hade så mycket att säga men fick bara fram ett ynka "tack".

Älskade farmor. Sov så gott.

MITT TAL som jag minns det under kaffet(spontant efter att en vän till farmor dragit roliga historier om fusk i kortspel)
Så farmor fuskade redan då? Ja det där fusket är något som vi alla känner till. Hur hon fuskade på yatzy, helst efter att hon fick problem med sina händer! Ibland fastnade en tärning eller två i mellan fingrarna. Hade då de övriga tärningarna blivit ett bra slag, slog hon bara ner de tärningarna på bordet. Var de övriga tärningarna däremot ett dåligt kast så sa hon "jag slår om, de fastnade". Men farmor fuskade inte bara, hon gjorde mycket bra saker. Sven-Åke pratade om hur hon alltid ställde upp. Och det gjorde hon verkligen. Det fanns en tid i mitt liv då jag behövde henne och hon tog mig under sina vingar! Hade hon inte gjort det, så hade jag förmodligen inte stått här idag. Min farmor räddade mig! Och jag älskar min farmor så mycket! Farmor trodde på änglar, inte att man fick vita vingar och virvlar omkring där uppe, utan att man finns med dem man älskar tills den dagen man ses i himlen. För hon trodde på att man ses igen. Så med det är jag glad att hon nu äntligen får träffa farfar och att vi alla får träffa henne igen.

Jag är så stolt över att jag sa detta.
Älskade farmor

Försöka sova...

2011-10-22T23:21:00.001+02:00

Jag är så sjukt trött. Ögonen går i kors. Ligger i sängen men kan inte riktigt slappna av.
Skulle behöva skriva av mig om begravningen men orkar inte. Inte nu och inte när jag bloggar från telefonen. Kort sagt iallafall, den var vacker men ruskigt jobbig...

Farmor. Du fattas mig

Published with Blogger-droid v1.7.4

Min farmor!

2011-10-13T19:59:00.004+02:00

Min älskade farmor har lämnat oss. Lämnat mig.
Mitt hjärta gråter.
Mellan blöjbyten och barnaskrik så möts jag av tanken, av det onda, att hon inte längre finns kvar.
Jag har inte så mycket tid att sörja men när jag får de där stunderna över så är det henne jag tänker på.

Min älskade farmor.
För mig var hon inte bara en farmor.
Utan hon var en förebild, min hjältinna och min räddare.

Om inte farmor hade funnits där för mig när jag så väl behövde henne hade jag inte suttit här idag.

Det fanns en tid i mitt liv då jag var så olycklig och hade det så enormt jobbigt. En tid då jag hellre tog ett piller istället för att känna.
Jag var inte gammal, jag var ung, för ung för att behöva må som jag mådde.
Och ingen verkade bry sig om att ge mig en hjälpande hand.
Då klev farmor in. Lät mig bo hos henne.
Tvingade i mig frukost och såg till att jag bäddade min säng och städade mitt rum. Tvingande hem mig innan klockan slog på övertid och såg till att jag låste dörren om natten!
Hon gav mig gränser och hon gav mig rutiner.
Hon såg till att jag fick det som alla barn behövde, en trygg plats att komma hem till.

Då var jag för ung för att uppskatta det hon gjorde. Jag bråkade med henne och skrek. Jag var arg och "rebelisk". Jag ville ga min egen väg, utan att inse att den vägen skulle förgört mig om jag fortsatt gå. Hon satte stopp!

För några år sedan sa jag till henne att jag älskade henne. Jag bad om ursäkt för hur jag betedde mig och då sa hon något som jag alltid kommer bära med mig. "Jag vet att du mådde dåligt och att det var därför". Sedan fortsatte hon med att poängtera att frukosttvånget och städningen och reglerna var detsamma, det var just därför hon gav mig detta. För att jag mådde dåligt och att jag behövde det.

Åh farmor! Jag behövde det verkligen och jag behövde dig! Har alltid behövt dig.
Du har alltid varit så otroligt viktig för mig. Du ÄR viktig för mig.
Du räddade ju mig.
Du var den vuxna personen som vågade se mig.
Som gav mig en hjälpande hand och för det kommer jag alltid vara så oerhört tacksam.
ÅH farmor.

Jag älskar dig!

psst, Agnes heter Wally efter dig...

Nattskräck...

2011-09-12T19:32:00.002+02:00

Vår lilla kille har drabbats av något som så fint kallas för nattskräck.
Det betyder att han i sovande tillstånd skriker i panik och slänger sig fram och tillbaka. I Natt hade han ca 5 st såna här "attacker" i 30-45 minuter. Sen var det lungt någon timme sen körde han igen.
Å jisses vad trötta vi var när klockan ringde i morse och nu är jag ännu mer trött.

Man tycker så synd om honom men han sover ju och är inte vaken. Otäckt som fan är det iallafall.
Man får ju ingen kontakt med honom och vid försök till att väcka honom blir han arg.
Det sägs ju att man skall undvika att väcka dem som drabbats av nattskräck, men man vill tillslut bara ruska tag i honom för man blir så grymt frustrerad.

Inatt hoppas vi på en lugn natt. Vi behöver alla sova ut.

Femtiotusen saker att hinna...

2011-09-10T15:34:00.001+02:00

...fast egentligen är det exakt så här.många saker att fixa innan Agnes kommer:

1 Tvätta upp de minsta kläderna.
2 Städa
3 Försöka sova ut
4 Bädda säng och vagn
5 Skruva ihop garderoben

Och eftersom min snälla svärmor lät mig/oss ge över påsen med tvätt till henne så går ju faktiskt en sak bort. Och då vi även får barnvakt imorgon för att hinna städa så är ju det förmodligen fixat tills i veckan.
Sova känns ju relativt svårt med det onda plus en son som vägrar sova en hel natt just nu... ja om han ej sover nära,nära mig vill säga...
Så det antar jag att vi hoppar.

Men som synes SÅ mycket är det inte kvar så snälla lilla (eh,...lilla?!) Jag. Stressa av! Take a break!!! Du hinner!

Published with Blogger-droid v1.7.2

En vecka

2011-09-08T14:04:00.003+02:00

Snart är det dags för mig att hämta hem min lilla underbara sötnos på förskolan. Han trivs som fisken i vattnet och det gör jag med som det verkar nu. I maggropen känns det toppen.
Nu hoppas vi dock att han håller sig frisk och inte blir sjuk inom det närmaste!

Idag är det en vecka tills vi ska in på förlossningen. Hu! Jag är så sjukt nervös, men ändå inte. Vill ha det gjort. Och sen, aldrig, aldrig mer.
Det är ju inte direkt fler barn jag inte kan tänka mig utan grejen med att vara gravid.

Och på tal om det var jag på preventilmedelsrådgivning idag. Och det var ju verkligen värdelöst. Herregud vilken oproffsig människa.
Hon avbröt mig och hänvisade mig till andra ställen och lyssnade inte ett skit. Det jag fick var att två broschyrer och hejdå.
EH?!
Jag ville ju prata lite om sterelisering alternativt annat bra medel. Men blev inte ett dugg klokare. Bara tio minuter fattigare.
Jaja, endel är så fruktansvärt oproffsiga att man blir irriterad!

Tjolahopp och hej

Lycka

2011-09-07T19:35:00.001+02:00

Lycka är att se hur magen rullar och buffas till och veta att det är mitt tredje kärleksbarn som gör sig till känna.

Ettan kom 2007. Lilla Noel som vände om. Jag tänker på honom varje dag och även om det vare sig syns eller hörs så sörjer jag tiden vi aldrig fick tillsammans.
Nr två, Adrians alla små finurliga saker och busstreck gör att jag saknar lite extra. Man undrar ju om även Noel skulle gjort mig små galen men sina upptåg. Kanske, förmodligen och jag vet inte.
Jag önskar jag hade fått äran att veta. Jag sörjer sonen jag aldrig fick äran att uppfostra!
3:an. ..kommer så småningom.Närmare bestämt så är hon med största sannolikhet här om åtta dagar.

Detta i sin tur betyder att jag under mitt 29åriga liv lyckats med att skapa tre helt fantastiska mirakel.
Jag liksom.
För stjärnorna kan vittna om att dessa tre underverk är det bästa jag någonsin kommer uppnå.

Mina fina tre. Jag älskar er

Published with Blogger-droid v1.7.2

Segare än seg

2011-09-01T11:04:00.004+02:00

Förr, älskade jag att blogga till den del att jag bloggade mest hela tiden. Nu räcker inte tiden till och i och med det så minskar liksom motivationen.
Men jag älskar fortfarande att skriva därför känns det så dumt och irriterande att jag inte ser till att fortsätta. Brukar ju må så mycket bättre efteråt!

Snart är det dags för lilla Agnes att komma till oss. Om två veckor exakt idag skall vi in för att bli igångsatta. Tiden har gått så väldigt snabbt att jag knappt hunnnit reflektera över att det faktiskt kommer att finnas ännu en liten människa att älska och vårda.
Jag har funderar mycket på hur sjutton man ska kunna älska någon lika mycket som man redan älskar Adrian. Klart kommer det bli så, men det känns ändå som en omöjlighet.

Och snart är det Oktober igen. Oktober innebär att Adrians och Agnes storebror fyller år. 4 År blir det den 11 Oktober. Helt sannslöst vad tiden har gått fort.
Jag tänker givetvis på Noel varje dag men jag har verkligen lärt mig leva med att han inte finns. Har liksom "förlikat" mig med att han aldrig kommer att springa runt här och busa med oss. Det känns tungt, riktigt sorgligt men han finns ändå med oss i våra hjärtan!
Även i år skall jag träffa Noels pappa. Det blir att köpa presenter och äta lunch ihop för att sedan gå till minneslunden. Det känns så skönt att veta att vi fortfarande vill dela denna dagen tillsammans. En självklarhet för mig men inte för alla.

Adrian har börjat förskola och jag trodde jag skulle ha mer ångest över det än vad jag har. Han trivs så himla bra óch jag märker att han mår bra av all stimulans och alla saker man får göra där. Precis vad han behöver. Det är ju iallafall betydligt roligare att vara där än med denna tjocka mamma som knappt kan röra sig.

Efter att Agnes kommit till oss tänker jag göra något drastiskt för att inte bli gravid igen. För nu räcker det. Nu är det tredje gången och det är bra nu. Jag hatar att vara gravid även om jag älskar resultatet. Men jag orkar inte mer. Min kropp vill inte mer. Har ont i varje del av den och jag ska ta tillbaka mig till den kropp jag vill leva med.
Då blir det hårdkörning med GI och bloggande i min andra blogg "Kampen om mina gamla jeans". Hade ju precis startat den när Agnes blev till, så det får bli nypremiär på den sen.

Nu får det bli lite lunch sen är det dags att bege sig till SÖS på sista barnmorskebesöket samt Ultraljud.
Tjing

myspys

2011-07-02T09:01:00.001+02:00

Mycket i mitt liv är så mysigt just nu. Även om jag och min son har x antal små konflikter per dag så har vi det mestadels mysigt.

Häromdagen var vi på stranden tillsammans med Josefin. Helt underbart. Det är så kul att se hur Adrian älskar att plaska och älskar att busa.
Jossan ska förövrigt lämna oss i ett helt år för nya Zeeland. Jättekul för henne men gissa om jag kommer sakna henne.

Idag är Adrian hos barnvakt. Jessica och Joel har honom. Hans pappa var på iron maiden igår i Göteborg. Och jag själv ska strax kidnappa Tilda för att ge henne möhippan hon sent skall glömma.
Så skoj!!!

Published with Blogger-droid v1.7.2

Småland

2011-06-25T20:16:00.001+02:00

Världens goaste son, hans pappa och jag är nere i Småland.
Igår firade vi midsommar i stilla ro och hade det trevligt hos ett par vänner till min systers familj.
Idag är lillebror och Jessica här i Tuna. Vi ska ta oss en Pizza och sen bara umgås. Så härligt.

Imorgon dock åker vi hem utan Kaspian. Så tråkig! Men den lilla illbattingen ska få bo hos Peter och Jessica och det kommer bli toppen för honom.

Published with Blogger-droid v1.7.2

Egentid

2011-06-22T20:18:00.001+02:00

Tror jag behöver få egentid. På riktigt. På RIKTIGT.
Jag känner mig inte glad över att min man drog iväg ikväll igen. Å jag har suttit här i en timme och försökt få vår son att sova.
Måste packa inför Småland imorgon.
Jag är trött.
Jag har ont.
Suck.
Behöver egentid.

Published with Blogger-droid v1.6.8

Man blir lite trött...

2011-06-16T14:25:00.003+02:00

Jag är lite trött och det beror inte bara på järnbristen som jag tydligen lider av. Utan jag blir trött på att vissa personer skall himla med ögonen och kommentera hur "vild" min son är. Ja han är lite sk vild.
Men det är ju för att jag tillåter honom att vara det. Jag vill att han skall våga dra ifrån mig och kolla och utforska på egenhand. Att han ska våga bli arg på mig och att han skall våga utmana sina egna gränser.
Det är ju så han lär sig och utvecklas.
Och visst blir jag trött av att få springa och att det uppstår konflikter titt som tätt mellan oss men det hör ju till.
Jag får dock lite blickar som sagt och kommentarer av andra föräldrar.
Jag undrar hur jag då för att vara dessa till lags skulle gå till väga?
För jag ser inget annat att göra än detta isåfall:

Stanna inne!
Låta min son leka ensam så att han ej råkar vara bredvid något annat barn och "stöka runt".
Vara tyst och inte säga ifrån om han inte lyssnar på mig.
Inte ta i med de sk hårdhandskarna (som för övrigt är väldigt mjuka eftersom han BARA är ett år) i närheten av andra människor.
Prata med "snälla och mjuka rösten" trots att min son behöver en tillsägelse?
Ta alla konflikter hemma och aldrig ta en utanför vår dörr...

MEN NEJ:
Jag väljer att ta konflikter med honom oavsett vart jag är.
Hur skall han annars lära sig vad som är rätt och fel?
Suck.
Jag blir så förbannat jävla trött på folk.
Hållkäften i stället liksom.
Sluta vara i vår närhet!
Det är ju inte så att jag tvingar folk att vara i vår närhet om det ej duger!
Men tycker det är jäkla synd att inte inse att barn är olika.
Beter sig olika och utvecklas på olika sätt.
Min son mår prima och min son är högt älskad.
Min son är trygg och min son är snäll och kramig.
Han är underbar.
Ingen kan få mig att tro något annat!

A¤G¤N¤E¤S

2011-06-10T21:46:00.001+02:00

Agnes.
Det är namnet som den lillasyster i magen kommer få bära när hon tittar ut i september!
En lillasyster.
Så häftigt.

Vi längtar efter dig Agnes

mys

2011-06-03T18:29:00.001+02:00

Igår var vi inne i stan en heldag. Bara strosade runt och myste. Åt lunch i kungsträdgården där det var "smaka på sthlm". Sedan begav vi oss till skeppsholmen och där passade vi på att sola och äta glass medan Adrian låg i vagnen och sov.
På vägen mot tbanan hittade vi en uteservering där vi slog ihjäl några timmar. Jag fick dock hålla mig till iste.

Idag är vi barnvakt åt Emma medan hennes föräldrar tar sig lite egentid. Imorgon ska hennes föräldrar passa Adrian så tar vi oss en dag ute för oss själva.
Lyxigt värre!

Idag har vi även blivit ägare till ett radhus. En femma med gavelläge och det känns toppen faktiskt!

Published with Blogger-droid v1.6.8

morsdag

2011-05-30T10:21:00.001+02:00

Igår var det morsdag. Den glömdes bort. I år igen! Efter att Noel kom firade jag och hans Pappa dessa mamma och pappa dagar med en liten mindre gåva. För att visa uppskattning gentemot varandra. I två år har jag varit mor till ett barn på jorden. I samma stund slutade Noels pappa att uppvakta mig på denna morsdag. Såklart. Han tänkte väl att D skulle ta vid. Men icke. Två år i rad har morsdag glömts bort.
Trodde väl aldrig att det skulle ske i år med tanke på hur ledsen jag blev förra året. Men tydligen.

Känner mig ledsen och besviken.
Morsdag och farsdag betyder något för mig.
Och jag kan tycka att dagar som betyder något för någon borde man uppmärksamma om man älskar i en relation.
Så idag är jag ledsen.
Rakt in i hjärtat.

Trots att jag är mamma till mina underbart fina ungar.

Published with Blogger-droid v1.6.8

dalarna

2011-05-23T10:19:00.001+02:00

I helgen var vi i dalarna. Daniels föräldrar var också där. De har en stuga i skogarna som är helt fantastiskt mysig. Hade kunnat vara där hur länge som helst om det bara funnits en toaletten med Rinnande vatten. Jag vägrar gå på utedass. Så jag håller igen och får ont i magen istället.

Vi var på en loppis i hjortnäs när vi var där. Helt plötsligt såg jag ett bekant ansikte i massan och mitt ansikte var bekant även för henne.
För några år sedan korsades våra vägar över Internet. Vi har båda förlorat varsin liten pojke.
Det var ett fantastiskt varmt möte så jag där helt överaskande. Tänk vad världen är liten.

Published with Blogger-droid v1.6.8

det här med egentid...

2011-05-18T09:34:00.001+02:00

Man har bristvara på egentid när man har barn. Iallafall jag (och många med mig). Detta trots att jag lovade mig själv att se till att ta mig det. Men man hinner inte alltid.
Jag är i behov av egentid i mellan åt. Det tror jag de flesta är. Men just nu känner jag ett stort behov av att ha tid tillsammans bara jag och min man. Det har blivit alldeles för lite sånt det senaste. Så vi försöker tänka på det. Om det så bara är att sitta i soffan ihop kurade tillsammans och ha en hand på varandras lår. En liten beröring som kan göra så mycket för ens välbefinnande.

* Bilden är tagen sittandes på toan. Inte ens där får man vara i fred. :-)

Published with Blogger-droid v1.6.8

Adrian och farmor.

2011-05-13T19:25:00.001+02:00

Adrian har världens bästa farmor

Published with Blogger-droid v1.6.8

min sötnöt

2011-05-05T13:39:00.001+02:00

Han är så duktig på att gå. Även med skor och tunga kläder. Gissa om denna mamma är stolt?
Oja. Mest hela tiden...

Published with Blogger-droid v1.6.8

Tänk att ett år redan gått

2011-05-04T12:38:00.002+02:00

Den 30 April 2010 kom en liten kille med ett mörkt hårsvall till vår värld och till vår lilla familj.
Han var allt annat än planerat. Jag och hans pappa hade precis träffats när det visade plus på stickan men vi vart ändå glada och visste att detta barn ville vi ha!

När de la upp Nils ADRIAN Karl Boström på mitt bröst vällde tusentals känslor fram genom min kropp.
Där var han, vår lilla pojke. Så vacker, så underbar, så gudomligt älskad och fin!
Vi höll i hans lilla hand d där han låg mellan oss första natten tillsammans på SÖS. Vi grät lite i mellan åt, av lycka såklart!

Så kom vi hem. Och nästan som i ett vingslag så kom ettårsdagen. Precis som alla sa "Det går fort". Och ja, det gjorde det sannerligen.

Jag har iallafall njutit av första året. Precis som jag lovade mig själv att göra. Jag har njutit av skratten som klingar här hemma och av alla små framsteg i utvecklingen som min lilla gosse gjort. För det händer saker varje dag. Och jag tittar, ler. förundras av det lilla mirakel som finns i våra liv.

Nu 1 år!

Vi älskar dig Adrian!

Grym

2011-05-02T13:44:00.001+02:00

Ettåringen är helt grym nu mera på att gå.

Published with Blogger-droid v1.6.8

Veckan som lider emot ett 1årskalas

2011-04-28T10:28:00.002+02:00

From i fredags har lillskrutten varit sjuk. Hög feber med en feberkramp som resulteradse i ett besök på huddinge akuten!
I Tisdags vaknade han upp utan feber och herregud så skönt det var. Inte bara det att vi har varit oroliga. Vi hade tusen saker att göra i helgen som var men allt blev förskjuten och det blev grin och lite bråk och att sitta inne nästan hela helgen. Allt tar fem gånger så lång tid med en liten sjukling i familjen.
Nu är han som skrivet dock feberfri igen. Mår mycket bättre trots att snoret rinner.
MEN han är så medtagen. Sovrutinerna är åt helsike. Han är mammig och vill helst vara hos mig hela tiden. Sitta i knät. Gråter när jag sätter ner honom för att kanske dra på lite mascara.
Det är så frustrerande.
Men det positiva tänkandet med detta är att: Jag är viktig för honom. Och det känns underbart att få vara så viktig som bara en mamma kan vara för ett barn.
Jag älskar att vara mamma. Och min son är underbar.
Just nu skriker dock kropp och själ efter lite egentid. Och det tänker jag ta. Efter att helgen är över.

För i helgen fyller lillskrutt ett helt år. Det är alltså ett år sen vi fick en sådan vacker skapelse i vår famn. Helt otroligt. Underbart!
Första året har inte varit så jobbigt som alla sagt. Jag har älskat, NÄSTAN, varje sekund av detta år.
I helgen kommer det massor av människor för att fira min lilla pojkes dag.
Det gör mig så varm i hjärtat.
Men det är också vid såna här tillfällen som man kan bli grymt besviken på människor. Och i mitt liv finns det just nu två som gett mig lite väl mycket skit på sista tiden kontrat med att ej komma på Adrians dag så dessa två är jag så besviken på.

Och på tal om detta. Jag är vare sig arg, sur eller grinig. Jag är besviken. Det är skillnad.
Men någonstans på vägen så tappade jag lusten att behaga och bara sitta tyst och ta emot. Då blir det så här.
Jag bestämmer över mitt eget liv. Jag är 29 år och har viktigare saker för mig än att lägga ner energi på fel saker.
Man gör sina val här i livet!
Och att sluta ta skit är ett av de bästa val jag gjort.

Minibus

2011-04-26T21:52:00.003+02:00

Idag hade vi trott att vi skulle få veta om det var en lillasyster eller lillebror men bebis vägrade att visa upp sig. Så än så länge är det en hemlighet.
Men det viktigaste av allt var ett fullt friskt hjärta som slog. Och en bebis som tumlade runt som en liten galning där inne.

Minibus Boström.
Min tredje älskade unge

Sol...

2011-04-25T15:39:00.001+02:00

Ute är det varmt och soligt. Hela helgen har jag sett solen från fönstret och kroppen skriker efter den.
Vår familj har varit inne i princip hela helgen.
Adrian har haft feber och vi har haft tusen saker att göra. Vi tänkte väl oss en dag inne för att fixa iordning och sedan ha en mysig långhelg ihop. Men icke.
Har man en rejält medtagen ettåring så blir inget som man har Planterat. Allt som vi behövt gjort har tagit fem ggr så mycket längre tid.
Och jag är tröttare än när helgen började. Dessutom har jag fått foglossningar nu. Inga mängder men jag är rejält oroad.

Nu ska i alla fall vi åka iväg till Nynäshamn för middag och glass. Så fort lillebror har vaknat. Ut i solen. Äntligen!

Published with Blogger-droid v1.6.8

En sjukling

2011-04-24T17:22:00.001+02:00

I natt var vi inte Hemma förens halv tre. Vi blev sittandes på akuten efter att Adrian fått en förmodad feberkrampat. Läskigt som fan.
Men allt gick bra fast febern håller i sig och det är så synd om Mammas lilla hjärta!
Och här hemma hade det varit skönt om vi fått iordning inför fotograferingen av bostaden som skall ske på tisdag. SAMMA DAG SOM ULTRALJUDET vill säga. Men med en sjukling hinner man ej mycket.

Published with Blogger-droid v1.6.8

S:U:C:K

2011-04-20T10:40:00.004+02:00

Dagen då vi ska göra ultraljud närmar sig med storm steg. Jag kommer att vara i v 19 på Tisdag när RUL ska göras (v18+1).
När jag gjorde RUL med Adrian var det psyket och minnena som gjorde mig rädd och nervös. Jag var aldrig rädd för att han skulle vara död eftersom han levde runt rätt rejält dagarna innan. Men nu känner jag en stickande känsla i kroppen av att allt inte står rätt till och det gör mig grymt nervös och jag funderar till och från hur jag skall takla om det nu är så att mina farhågor blir besannade.

Jag tänker på mitt dåliga samvete gentemot hur jag har mottagit denna graviditet. Hur negativ jag har varit och hur jag önskat att graviditeten inte kommit, just nu. Saken är ju den att jag, om jag ej vore gravid nu, hade jag ej velat göra om detta. Och förutom rädslan för en grymt jobbig graviditet med en grymt jobbig förlossning som avslut så har min största rädsla varit just att bebis nummer tre ska dö. Jag har känt att det är onödigt att medvetet ta den risken och bryta ner den enorma tacksamhet och lycka vi i denna familj har JUST NU. Med en liten kille som är frisk och kry och helt underbar. Ska man rasera allt det för "girigheten" att skaffa ett barn till som kanske inte klarar sig?
SÅ har mina tankar gått.

För tre veckor sedan kände jag bebisen. Såna där små bubblor som jag när jag väntade Noel trodde var gaser. Men nu under en veckas tid har jag försökt, ansträngt mig till det yttersta för att känna något litet. Men icke. Känner inget. Och det är här min rädsla infunnit sig.
För trots att jag varit osäker på om jag velat gå igenom detta igen. Och trots att jag alltid sagt (sedan jag väntade lilla Noel) att jag bara vill ha ett barn så vill jag för allt i världen inte förlora det barn jag bär på.
Jag jublade ej när jag plussade och jag är inte jublande glad att få så här tätt eller att gå igenom troligtvisa foglossningar from hell igen. MEN barnet i min mage är så enormt välkommet och kommer att bli lika älskat som mina förgående två ungar.För jag väljer inte bort mitt tredje barn. Oavsett hur jag känt och mått och si och så.
Jag vill ju detta, när det väl är dags och rädslan berättar för mig att jag längtar efter detta barn minst lika mycket som jag längtade efter Noel och Adrian.

Fan. Har en dålig känsla i min kropp. Jag hoppas att jag har så fel, så fel.

vårsol

2011-04-19T23:47:00.001+02:00

Det är vår ute. Fåglarna kvittrar och solen skiner.
Adrian är ute och leker. Får känna sand mellan fingrarna och gräs längs kinden. Tänk vad häftigt att få känna allt för första gången.
Många intryck. Det märks på hans sömn. Han snor runt i sängen och låter. Drömmer och bearbetar allt under sovtiden.
Mammas hjärta.
Å vad jag älskar. Älskar, älskar!

Published with Blogger-droid v1.6.8

gungeligunf

2011-04-19T09:41:00.001+02:00

Idag är vi uppe med tuppen och har redan avverkat första gungstunden.

Published with Blogger-droid v1.6.8

Hipp hipp hurra!

2011-04-13T15:06:00.002+02:00

Idag fyller jag hela 29 år. Det är ett år kvar till 30. Helt sjukt vad tiden går fort. Ett år närmare graven var min tanke när jag gick upp idag.

Min födelsedag har alltid innehållt några skopor ångest som alla andra "familjehögtider". För nu fyra år sedan blev den till något alldeles speciellt. Noel blev till och kom till våra liv för att förändra oss föralltid. Jag tänker på det varje minut under min dag och det är tungt o andra sidan är ju hans ankomst inte förknippat med sorg.

Har haft min kära kollega och vän Sofia här idag. Vi har ätit lite lunch och bara snackat. Så himla trevligt! Ikväll kommer det över lite närt och kärt och min underbara svärmor har bakat en tårta. Är väldigt överväldigad av all hjälp och stöd med mera jag får av svärföräldrarna men också från annat fint folk.
Undra om människor i min närhet vet hur mycket jag uppskattar dem?! Jag brukar försöka visa det i mellanåt. Så jag hoppas att de vet!

Nu tänker jag bara njuta avtystnaden medan världens mest underbara ligger i sin säng och sover.

äntligen

2011-04-12T16:11:00.001+02:00

Det är faktiskt vår på g. Så det så!
Visserligen så frös jag idag. Men igår var jag ute med hunden vid 18 och det var värsta vårkvällen. Helt underbart.
Mer sol åt folket.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Himmel och pannkaka.

2011-04-08T15:59:00.003+02:00

Jag skulle ha varit överlycklig om det var en pannkaka som Adrian drog i sig sittandes bredvid mig på golvet medan jag städade köket. Men icke. En klunk spolglans drog han i sig. Hur snabb får man vara?
Giftinformationen berömde mig för mitt snabba agerande med att noga skölja ur hans mun och sedan ge han vatten och något att äta.
Och ta-i-trä men han mår bara fint. TUR!
Här hemma är det HJÄRTAT I HALSGROPEN ab.
Han är verkligen överallt och ingenstans mammas lilla hjärta!

Sådär och då var lånelöftet i hamn och jag tar mitt pick och pack från swedbank och startar upp ett nytt liv som handelsbankenkund.

Tjipp

Lite nervös

2011-04-06T11:53:00.002+02:00

Idag ska vi på möte med banken.
Ansöka om lånelöfte för att ha möjlighet att titta på större boende.
Jag är faktiskt ganska nervös jag. Vet inte varför men är nog rädd att jag ska vara den som "sinkar" oss.
Fast det enda som jag kan komma på som skulle kunna ligga till min last är att jag är f-ledig. Jag har ju inga anmärkningar!
Men ändå är jag nervös. Känns så vuxet på något sätt.
Kanske är det, att man inser att man är så pass vuxen att man ska ta ett lån i miljonklassen.
TÄNK om vi bodde i småland då hade vi kunnat köpa ett stort hus och ha mer än hälften kvar vid försäljning av en trea,,, DET mina vänner tycker jag är sannslöst sjukt.

galen!

2011-04-06T10:15:00.001+02:00

Min helt gaaaalna son

Published with Blogger-droid v1.6.7

jag kan!

2011-04-01T12:35:00.001+02:00

Adrian kan nicka "ja" och skaka på huvudet "nej". (fast skaka på huvudet är svårare) Visa sig stark o klappa händerna.
Mammas kille.

Nu ska han besöka frisören för första gången.

Tjip

Published with Blogger-droid v1.6.7

lik sin mamma...

2011-03-27T21:58:00.001+02:00

Här är mitt lilla hjärtas rum. Han har verkligen vårdat det. Eller inte.
Det se ut som ett bombnedslag en lekstund efter att vi städat.
Så lik mamma. Fröken kaos som jag brukar kalla mig själv.
Jag är bäst på att ha det rörigt.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Sötnosen

2011-03-26T18:55:00.001+01:00

Hur söt får man vara. Mitt hjärta sitter här och ser ut över världen från bilens baksäte.
Och såna här bilder får mitt inre så varmt.
Älskade unge.

Idag var vi och badade. Helt underbart såg Adrian ut att tycka att det var. Han var en riktig liten fisk i vattnet.
Så kul.

Nu är det sovdags för en tröttis.
Imorgon är det fullt ös igen men åh vad jag älskar livet som mamma. Livet som jordemamma.

Published with Blogger-droid v1.6.7

blondie

2011-03-24T08:30:00.001+01:00

Sådär.
Lade i en blekning igår. Det är lite gula och röda toner i skallen men ändå helt ok. Tänkte dra i slingor sen.
Försöker mig på att bli väldigt blond.
Det är det eller riktigt mörkt som gäller. Jag är ingen mittimellan tjej. Så nu ska det bli ruskigt blondt.

Hepp!

Published with Blogger-droid v1.6.7

Blir lite skraj.

2011-03-21T19:55:00.003+01:00

Jag har som jag tidigare skrivit, en son som är vild.
Eller vild och vild, han är överallt och ingenstans. Lyssnar inte på mig. Skrattar åt mig om jag fyar.
Busar så att jag ibland håller på att bli tokig.
Saken är den att Adrian är helt underbar. Busig men som sagt helt underbar.
Och som ni vet sedan tidigare så tycker jag barn ska vara busiga.

Adrian är inte ens ett år. Han har inte lärt sig att "klappa försiktigt". Han tar sig fram oavsett vem eller vad som är i vägen. Han kliver över eller ""armbågar" sig fram.
Han har inte lärt sig att det kan göra ont på kompisen.
Självklart har han inte lärt sig det. Han är inte ens ett år.

DÄRFÖR kära vänner blir jag förbannad när en del bara häver ur sig kommentarer som i mitt mamma hjärta sätter sig som en tagg.

Följande utspelar sig på öppna förskolan:
En pojke i samma ålder puttar Adrian. Mamman skäller på pojken. Jag som tycker att "ja sånt kan ju hända" vill släta över det hela så att mamman ej känner sig dum som man faktiskt kan göra som föräldrer. Vad svarar hon mig????
"Ja det brukar ju vara Adrian som puttas här annars, men nu har J fått träna upp sig under två tre veckor sedan ni var här sist".

URSÄKTA WHAT?
BRUKAR?... Adrian brukar inte alls PUTTAS. Och dessutom har inte ens dessa två barn lekt direkt med varandra tidigare under de tre gångerna jag träffat dem på öppna innan.
Men jaha, är Adrian klassats som barnet som puttas? ÅH vad arg jag blir när jag tänker på det. Adrian är snäll. Busig men snäll. Han älskar att kramas och pussas, sitta i knät och mysa. Han slåss inte eller puttas för att vara dum. Det händer för att han ej kan eller har lärt sig något annat.
Han är inte ens ett år fyllda.

Jag har ju sett hur runt omkring sig han är och min rädsla ligger just nu i att min son ska få en stämpel på sig att vara den stökiga killen.

Jag blir både ledsen och arg för dumma kommentarer. Framförallt när det kommer från någon som absolut inte känner min son.

Min alldeles perfekta unge!

222

2011-03-21T19:44:00.002+01:00

Hade hoppats på att som varje år sedan jag började betala skatt att få lite extra semesterpengar. (Eller dubbelvagnspengar detta år) Men icke. 222kr ska jag betala tillbaka till staten. Det är sjukt egentligen. Vad mycket skatt vi betalar, ibland undrar jag vart dessa pengar går till.

Barnomsorgen? Nej där verkar det inte gå mycket. Barngrupperna är större bara på några år, mindre personaltimmar och hålla nere på inköpen.
Barnomsorgen är en av de viktigaste delar av vårt land. Barnen är vår framtid.
Och om jag visste att vi prioriterade dem skulle jag inte klaga över all skatt.
Men NU klagar jag.
Usch.

bus

2011-03-20T18:22:00.001+01:00

Adrian och Kaspian busar

Published with Blogger-droid v1.6.7

Inte så ensam.

2011-03-19T18:54:00.004+01:00

Ibland kan det kännas som om man är väldigt ensam med sina tankar och känslor.
Att ingen i hela världen förstår just det DU känner.
Så kände jag när jag skrev om mitt dåliga samvete.
Och vips, får jag fina kommentarer som visar att jag är inte alls ensam.

Jag vill bara säga tack till er.
För era kommentarer gjorde mig lite lättare till sinnet och om det fanns några virtuella hjärtan att skriva i denna text hade jag skrivit några till er.

Det ständiga dåliga samvetet

2011-03-18T21:38:00.002+01:00

Jag har ständigt en gnagande känsla av dåligt samvete.
Jag ser hur mina vackra fina änglamammor sörjer och vårdar sin sorg.
De är vid graven/lunden. Tänder ljus. Lägger blommor. Etc etc.
Här hemma har vi inte ens ett enda kort uppe.
Noels ljusstakar står gömda bakom tvn, för att förhindra att Adrian kommer åt dem.
Jag har inte varit vid minneslunden på evigheter. Om sanningen skall fram så har jag inte varit där sedan han fyllde tre. Det gjorde han i Oktober.
Och självklart får jag dåligt samvete.

Jag tänker att jag BORDE göra annorlunda. Fixa och dona, tända ljus och gråta oftare. Som alla andra verkar göra.
Och samtidigt så känns det så himla fel att jämföra mig med alla andra och hur jag "gör" eller inte gör.
Jag blir arg på mig själv för jag säger ju och har sagt så många gånger till så många människor att man aldrig skall jämföra sorg eller olyckor. Och så är det precis vad jag själv sitter och gör. Det är så dumt av mig!

Jag sörjer Noel varje dag.
Jag är ledsen.
Varje sekund över att han inte fick stanna.
Jag är dock inte i behov av allt det runt omkring längre. I början var det så viktigt för mig att vara vid lunden, tända ljus, ha massor av bilder på honom.
Jag hävdar inte min sorg i skrift och tal längre varje dag som jag gjorde tidigare.
VARFÖR får jag dåligt samvete av att jag inte donar och fixar och grejar när jag VET för mig själv att det inte uppfyller något behov hos mig längre.
Jag sörjer ändå, lite annorlunda nu bara än tidigare.
Och det halva hjärtat jag delar med honom har jag haft på mig i över 3 år och det bär jag med mig överallt.
DET räcker för mig att lägga det mellan mina fingrar och tänka en extra tanke, flera gånger om dagen.

Jag älskar dig Noel.
Jag vet att du vet att mamma älskar dig.
Och saknar och sörjer.
Min son, en storebror bland molnen

tydligen snö.

2011-03-18T09:59:00.001+01:00

Idag ska det tydligen bli snöoväder. Vem bryr sig egentligen? På onsdag ska det bli tio plusgrader ute om prognosen stämmer så ett sista snöoväder kan jag bjuda på.

Här på bilden står för övrigt min stora lilla kärlek och tittar ut på Kaspian när han leker på baksidan.
Adrian är så himla underbar alltså. Mer vild än tam men det gör absolut ingenting.
Som jag alltid sagt till min storasyster, framför allt efter några blickar och skitsnack Ang hennes" vilda" barn är att barn ska vara sådana. Jag tror seriöst att barn som vågar leva, busar, sätta sig emot är trygga barn.
Så jag klagar inte. Jag vill ju att han ska bli en egen person och det skulle han aldrig kunna bli om han gjorde presic som jag ville HELA tiden.
Fast han får gärna göra det ibland...

Published with Blogger-droid v1.6.7

kära gud eller vad du nu heter.

2011-03-17T09:13:00.001+01:00

Gud.
Om du ser till att min skallebank som jag haft i över ett dygn nu.försvinner lovar jag att gå i kyrkan inom en vecka. Eller i en moské eller vart du nu håller till.

Tack på förhand.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Ont.

2011-03-15T22:24:00.001+01:00

Åh. Jag är grymt förkyld. Har ont i halsen och bihålorna.
Här hemma skulle det vara mycket trevligt om vi fick vara friska allihopa i några veckor iallafall.
Vi har varit sjuka till och från i snart två månader.

En mycket djup suck!

Published with Blogger-droid v1.6.7

Jisses!

2011-03-15T18:49:00.001+01:00

Det är ett faktum att min mage kommer bli gigantisk. Denna graviditet också.
Här i v tretton (12+0).

Published with Blogger-droid v1.6.7

toppen lördag

2011-03-12T10:03:00.001+01:00

Idag lyser solen och snön droppar från taken. Underbart när man kan skåda våren!
Idag ska jag och Kaspian följa med ut i skog och mark tillsammans med Jessica och hennes mammas hundar. Mys.
Sedan får vi besök och då blir det grillmiddag och schlagermys. :-)

Toppen lördag.

Published with Blogger-droid v1.6.7

första riktigt läskiga stunden.

2011-03-09T08:46:00.001+01:00

Inatt hämtade vi in Adrian till oss vid halv fyra. Fyra vaknar vi av ett kvävande ljud.
Bredvid oss låg Adrian och kräktes upp slem som han utan hjälp inte fick ut.
Daniel satte honom upp och det kom ännu mer.

Jag vill inte ens tänka på vad som kunde ha hänt om han sov i sitt eget rum och ifall vi inte skull ha hört.
Usch ångest av bara tanken.
Undra hur man kommer sova inatt...

Published with Blogger-droid v1.6.7

utflykt

2011-03-08T21:22:00.001+01:00

Lilla älsklingen är sjuk. Förkyld och har haft feber. Sjukdomarna har avlöst varandra senaste månaden. Så himla trist!!!

Idag trotsade vi i alla fall snoret och tog oss ut på en utflykt med två mammor och deras barn. Åkte lite rutschkana och åt lunch ute. Supermysigt.
Men OJ vad trött både jag och Adde blev. Jag ligger redan till sängs klockan 21:22.
Och det beror inte bara på minibus imagen.

Godnatt

Published with Blogger-droid v1.6.7

Välkommen tillbaka!

2011-03-07T15:48:00.002+01:00

Jag välkomnar dig. INTE!
Nu är Adrian sjuk igen. Det är så träligt för det betyder att vi får hålla oss hemma, borta från lekkompisar och mammor att prata med.
Jag blir så trött!
Kräksjuka, magsjuka och nu förkylning med feber. På en loppet av en månad. Inget kul alls.

Nåväl.
Väl hemma borde jag dra igång och städa lite men jag orkar verkligen inte.
Har en man som tyckte jag skulle vila istället så jag tar väl hans råd. hans råd är bra ibland.
Tvättar gör jag dock. Det är ju min syssla.
Vi har delat upp det så att jag tar tvätten, tvättar och lägger in den och Daniel han ser till att köket är rent och snyggt från disk och smuts. En bra fördelning tycker jag, helst då när jag ändå tvättat varje gång sedan vi blev tillsammans. Och att fixa iordning köket är verkligen något av det tråkigaste jag vet!

2011-03-05T21:00:00.002+01:00

Sitter ensam och tittar på "andra chansen".
Låten "spring för livet" med Sara Varga är totalt underbar! Den gick rakt in i hjärtat på mig. RAKT IN.
De orden, den texten.
Rakt in i hjärtat!
Saken är den att jag har varit denna någon som sprungit för livet.
Som har försökt förstå och försökt förlåta när någon som älskat har slagit.
Jag har gjort det fler än en gång.
Inte bara i relation mellan mig och en man utan även i mitt liv som barn med vuxen.
Slag är inte bara en fysisk handling utan slag kan även ges psykiskt.
Jag sprang för livet, slog mig med armbågar och klor genom livet.
För rätten att bli älskad utan att ha ont i magen och ha ont i hjärtat.
Utan att känna mig fel och värdelös.
Trampad på och spottad på.

Idag. Idag Har jag nått mitt mål.
Jag är klar med att kuta igenom livet. Jag har lagt löparskorna på hyllan.
Det gjorde jag i samma sekund som jag plussade 2007 med Noel. Då knöt jag upp första skon.
I och med min terapi efter att han dog slängde jag av mig en av dem.
Idag har jag kastat båda.
Jag har en underbart fin änglason. Saknad och för alltid väldigt högt älskad.
Här på jorden har jag den mest underbara fina pojke. Adrian. Åh inga ord kan beskriva hur mycket han lyser upp min dag, mitt liv. Han får mig i mellanåt att fälla tårar av lycka för att HAN valde mig. Oss.
Vid min sida har jag en underbar man som inte behöver slå för att må bra utan han kramas när han behöver och kysser ömt för att han kan. Åh han ger mig allt det jag vill ha av en man.
Och så nu. För tredje gången i mitt liv finns det ett litet frö som gror. Ett syskon till mina fina pojkar.
Otroligt.

Jag har slutat springa för livet.

Du säger att du har förändrats
Att du aldrig menade att slå
Du säger att allt har förändrats
Om jag ville, så skulle jag förstå
Man skadar inte den man älskar
Vilket du faktiskt säger att du gör

Jag lever med mina minnen
Och sår som ingen kan se
Jag lever med mina minnen
Försöka glömma är ingen idé
Man skadar inte om man älskar
Vilket du faktiskt säger att du gör

Spring för livet om det är dig kärt
Att slå tillbaka, det är det inte värt
Du kan inte förändra, du kommer aldrig förstå
Det enda du kan göra är att gå
Det enda du kan göra är att gå

Du skadade hela mitt väsen
Du sa att jag alltid gjorde fel
Du klagade på hela mitt väsen
Tills jag inte längre var hel
Man skadar inte om man älskar
Vilket du faktiskt säger att du gör

Spring för livet om det är dig kärt
Att slå tillbaka, det är det inte värt
Du kan inte förändra, du kommer aldrig förstå
Det enda du kan göra är att gå
Det enda du kan göra är att gå

Och jag älskar livet
Det får du inte ta ifrån mig
För om nu hat är motivet
Så finns där inget hat hos mig

Spring för livet om det är dig kärt
Att slå tillbaka, det är det aldrig värt
Du kan inte förändra, du kommer aldrig förstå
Det enda du kan göra är att gå
Det enda du kan göra är att gå

hipp hipp hurra

2011-03-03T17:14:00.001+01:00

Idag fyller Emma ett år. Emma är Adrians bästa kompis och de är så underbart söta tillsammans.

Grattis älskade Emma.

Published with Blogger-droid v1.6.7

skäll. ..

2011-03-02T22:28:00.001+01:00

Idag fick jag skäll av min syster för att jag ej bloggar så aktivt längre.
Så jag gör väl slag i saken och slänger ihop ett inlägg innan läggning.

Tiden med min älskade unge är totalt underbar. Han är ett skrattande energiknippe som man bara måste krama och pussa på. Å vad kärlek det finns i ett mamma hjärta.

Lilla minibus. Inget nytt på den fronten. Har gått in i vecka elva och är halvvägs igenom den.
Mår lite lustigt och så men betydligt bättre än med Noel och Adrian. Kanske för att jag knappt hinner känna efter :-)

Nu ska jag krypa närmare min man och bli spidrad.
Med det menas, ni vet en sådan där huvudmassagegrej... Den killar/kittlar han mig med på ryggen.
Helt avslappnande och total njutning.

Godnatt

Published with Blogger-droid v1.6.7

Första magbilden...?

2011-02-18T15:54:00.002+01:00

Undra när jag kommer ta första magbilden.
När jag väntade Adrian tog jag den... NU. I denna vecka/dag i graviditeten.
Men eftersom jag var smal då syntes den. Det gör den inte nu. Tror jag.
har ju mage kvar sedan Adde kom så det är svårt att urskilja.
Är dock svullen.
Ser ut som om jag är i femte månaden eller något sånt. Åh så är jag bara snart i tionde veckan. Tänka sig...

Jag är ju lite orolig för vikten. Hade önskat jag gått ner lite innan.
Men nu är det som det är och jag är givetvis glad och lycklig över det faktum att ett litet barn vill växa inom mig igen. Det är ju en fantastisk grej.

igår låg Adrian på golvet efter att ha blivit fälld av Kaspian och "låtsas" grät. Tittade på mig med läppen utdragen och sa "MAMMA" Jag har hört ordet mamma komma från honom förut också men inte på detta sätt. Detta var helt riktat till mig och gissa om mitt hjärta smalt? Herrejisses.
Mamma, jag!!!!!

Funderingar i Puffen

2011-02-17T12:47:00.001+01:00

Sitter i Adrians rum. I den röda Puffen han fick av farmor och farfar i julklapp. Adrian leker bredvid. Skrattar åt hunden och kryper snabbt, snabbt ut från rummet för att vidga sina vyer.
Han är underbar min son. Vi har kul ihop. Han är roliga att busa med och han skrattar massor varje dag. Det är helt fantastiskt. Jag känner mig väldigt lyckligt lottade över att ha honom i mitt liv.

O tänk. Innan detta år är slut om allt går bra har vi ytterligare en liten människa som förgyller våra liv.
Det är mirakulöst fantastiskt.

Jag känner mig nervös för det som komma skall men nervositeten är blandad med en enorm lycka.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Stora nyheter och snurriga tankar

2011-02-11T11:16:00.002+01:00

Ja.
Helt plötsligt började jag ana. IGEN.
Tog ett test och javisst. Ett stort plus visade det.
Helt oplanerat och rätt lustigt egentligen med tanke på att jag har PCO och med PCO kombinerat med min övervikt på 25kg + så borde det inte vara möjligt.
Men tydligen.
Jag är bara i V 8 ännu men jag utgår ju från att det går bra. Som jag utgick från med Adrian.
Och jag "måste" prata och berätta om det. För att göra det verkligt.

Det är lite jobbigt med anledning av att jag är så pass stor efter förra graviditeten. Är rädd att det kommer bli sjukt tungt.
Sedan har jag ju ej vart säker på om jag velat ha en till.
Kanske hade jag velat bara ha Adde här och kunnat fokusera på att ge honom allt.
Men att han ska få ett syskon är på många sätt positivt. Tänk. Ett liv utan syskon. Det skulle jag ej kunna föreställa mig.
Så alltså. Adrian ska bli storebror.
Min lilla fina AddeBus.

lite smått och gott

2011-01-05T15:25:00.001+01:00

Är i Småland hos min kära syster. Vi firade nyårsafton här och det var verkligen jättetrevligt.
Lungt med spel och god mat.

I söndags firade vi farmor som fyllde 90 år. Lilla farmor. Vi var där hela släkten och i mellanåt blev det lite känslosamt. Farmor satt med tårar i ögonen och det resulterade i att vi alla smågrinade.
Älskade farmor. Åh jag älskar henne så mycket. Hon är en av de absolut finaste personer som jag någonsin träffat.
Farmor är speciell på många sätt och vis för mig.
På äldre dagar har jag insett att hon räddade mitt liv för länge sen. När jag var yngre och inte alls mådde bra och hade det väldigt jobbigt hemma så tog hon mig under sina vingar och jag fick bo hos henne.
Det räddade mig. Det insåg jag jag inte då.
Arg, ledsen och sviken av vuxenvärlden var jag inte så trevlig emot min farmor. Det var svårt för mig att låta någon ge mig regler och att bry sig om mig.
Men det räddade mig.
Och för detta är jag henne evigt tacksam. Och jag älskar henne av hela mitt hjärta.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Bara så där...

2010-12-14T15:53:00.002+01:00

Ibland sköljer det över mig.
Sorgen.
Det kan vara ett fotografi av något, eller någon.
Det kan vara en lukt, en sång eller ett steg till vänster.
Det kommer över mig ibland.
Sorgen.

2007 "firade" jag första julen utan Noel. Då hade han gått ifrån oss bara någon månad tidigare.
Då handlade allting bara om att överleva.
2008 var andra året utan min son. Detta året firade jag även utan hans pappa.
Jag minns hur ont det gjorde att gråta själv...
2009 Firade jag jul utan Noel för tredje gången. Och det gjorde minst lika ont.
Fast det fanns ett ljus.
Lillebror låg i magen.
På julaftonsmorgonen låg jag och klappade på magen och grät en liten stund.
Och lillebrors pappa klappade på mig.
2010, om två veckor är det fjärde julen utan... Utan min förstfödde son.
Och det gör ont.
Så jävla ont.
=(
Och jag gråter för saknaden.
Den gör så förbannat ont i mig.
Storebror skulle ha varit här.
Fan, livet är så orättvist.
Och jag är så trött på att vara ledsen.
Jag är trött på att vara sorgsen.
Och det värsta är att det alltid kommer att kännas så här.
Det är jobbigt.
Å andra sidan vill jag inte att det skall sluta göra ont eller att vara jobbigt.
Noel finns i varje tår.
Och för varje kramp i hjärtat så finns han.

Älskade unge.
Jag älskar dig.

Uppdatering

2010-12-10T21:14:00.002+01:00

Det var ett tag sedan jag skrev nu. Igen. Jag har varken tid eller ork. Adrian tar mycket av den tiden...inte för att jag klagar. Älskar att spendera mestadels av min tid med min son. Han är underbar!
Nu sitter han, ställer sig upp kryper i en väldans fart och han skrattar så det står härliga till och jag älskar det!!!

Idag är det 2 veckor kvar till jul. Addes första jul. Det kan ju inte vara mer än underbart! Men så är det också 4e julen utan Noel. Det är ju fruktansvärt tungt. Fortfarande. Det är så påtagligt sådana högtider som julen. Barnens högtid, att jag har en son för lite i mina armar.

Just nu går jag på en soppdiet. Fy fan... men jag kör den för att få ett startskott. Jag måste. Annars går jag under, ramlar under fettberget så att säga.
Dag ett idag, sex dagar kvar. Det ska gå bra tror jag. Kommer kanske inte äta soppa på ett bra tag sen, men det kan jag bjuda på...=)

Ja,gäsp. Det var en snabb uppdatering. Snart väcka älsklingen som ville kolla på tv om exakt tio minuter. Circus Möller tydligen!

Imorgon är det dags. Tredje gången gillt

2010-11-23T19:23:00.002+01:00

Tredje gången gillt.
Då är det dags att ha videolänk mellan GBGs tingsrätt och Attunda.
Det är snart fyra år sedan mitt underbara ex tog sin in hemma hos mig och gjorde otyg.
Nu hoppas jag för det första att han kommer till förhandlingen och sedan att han åker dit.
Med buller och bång.
Fyra år är en lång tid men han har skippat 2 förhandlingar innan. Irriterande. Nu ska man komma ihåg allt som hände. Fyra år senare. Det har hänt så mycket i mitt liv sedan då som har grusat mitt minne. Men jag minns iallafall det mesta. Och framför allt så minns jag rädslan när någon tar över ens liv. Hur jag var rädd för att gå till jobbet och hur rädd jag var för hans blick när han slog.
Nu ska han åka dit.
Det ska jag och J se till. J var också där när det hände. Det var henne han ville åt. Han hade fått för sig att hon var anledningen till att jag dumpa honom när det i själva verket var hans egna dumhet och hur han behandlade mig som gjorde att jag gick. Och det var mitt livs bästa beslut!

Jag är inte ett dugg skraj. Minns första gången förhandlingarna hölls då var jag livrädd. Nu vill jag bara få det gjort, en gång för alla. Tredje gången gillt.

pissdag

2010-11-18T23:59:00.002+01:00

Fan vilken piss dag jag haft. Suck. Adrian är sådan mammagris och även om jag gör vad som helst för honom. Och allt sånt. Så fan vad skönt det hade varit med lite egentid idag.. Gäsp. Och så detta med att han vaknar efter nattning och ej somnar om. Jag blir GAAALEN. Nu somnade han igen vid halv tolv. Suck. Inte en enda minut vuxentid... På hela veckan!!!

Man känner sig så dum som klagar. Som är ledsen. Frustrerad. Sur. Irriterad.
Jag. Borde. Vara. Glad. Tacksam. Hela tiden. Jämt.
Och det är jag. Jag är oerhört tacksa

m. Men jag klagar ändå.
Men ibland får jag enormt dåligt samvete. . Men jag älskar ju ej mina barn mindre för det är!!!!

touchscreen

2010-11-11T23:47:00.002+01:00

Alltså. Det känns som om jag är mobil oskuld. Sms oskuld eller ja,that Everton. Jag har alltså bytt mobil. Underbara galaxy. Mitt problem är touchscreen. Tar ju evighet att skriva med mina korv fingrar. Och fel blir det lite hela tiden...
.

Idag har gi dieten startat.

2010-11-04T16:42:00.001+01:00

Grönsaker i stora lass och fiskpinnar. Nu är det slut med de farligaste kolhydraterna för nu ska 25 kilo bort.

Bloggar från badrummet.

2010-11-03T17:07:00.002+01:00

Sitter på toalettstolen och skriver. Lilleman badar i nya baljan och då får man passa på när han är så där supernöjd som bara han kan vara!

Idag ska jag på ett lingon och blåbär partaj hos Jessica! Kul med "partaj" men om det blir några köp det undrar jag. Denna månad var ingen rolig månad men jag ser det positivt. Det är vår första "jobbiga" månad med lite pengar på kontot. Och första är ju ingen gång. Egentligen!

Usch jag börjar redan tänka på tiden då man skall upp tidigt, lämna Adde på förskolan hela dagen för att jobba. Fan. Jag får redan ångest typ! Om jag fick välja hade jag haft han på förskolan bara några timmar per dag. Tankarna går runt i skallen på mig om hur vi ska kunna lösa det på bästa sätt. Vill inte ha Adrian fulltid på en förskola. Jag vill att han skall spendera sin huvudsakliga tid med oss. Helst mig =)

Nej nu är det väl dags att ta upp lillkillen från badet. Vattnet borde ju ha blivit kallt vid detta laget. Inget som märks på den där fisken iallafall.

Tjip

Mys

2010-10-29T08:14:00.001+02:00

Så här ser det ut i vår säng. Vart jag sover? På 3 cm från att ligga på golvet. På vänstra sidan alltså.

Höstbomb!

2010-10-28T10:30:00.001+02:00

Ja jag alltså. Jag har gjort det jag alltid brukar göra på hösten. Färgat håret rött.
Rött hår är sexigt. Synd att jag inte känner mig sådan.
Men rött hår är himla hett!!!

Idag och igår gick jag och Adde upp klockan sju.
Vi försöker ändra lite tider här.
Jag är trött nu. Men när Adrian vaknar till liv skall jag ge han lunch sen tänkte jag dra ner till Rickardsviksparken med hund och barn.
Älskar Rickardsvik. Det är helt underbart att ett sådant ställe finns.

Tjing nu ropar toalettstolen åt mig att komma.

Lång dag!

2010-10-26T20:21:00.002+02:00

I morse vaknade Adde innan klockan 5 och var vaken till 630. Men med tanke på att han nu ligger och sover i sin säng INNAN klockan 22 så var det väl rätt bra!

Vi behöver ändra lite tider här hemma.
Jag behöver komma i säng tidigare och Adrian behöver somna innan jag går och lägger mig för att vi ska kunna få den här kända egentiden som är så värdefull.
Tror att Adrian ärvt morgontröttheten och kvällspiggheten från mig.!
Så om han nu vaknar tidigt på morgonen så kan han i allafall gå och lägga sig tidigare. *Tänker positivt*

Idag tog jag en superlång promenad tillsammans med Fia. Skulle köpa skor. Men då inser jag att butiken har flyttat! Riktigt irriterande! Men det blev ändå lite små shoppande som alltid=)

Igår provade jag på Zumba. Herregud. Jag fällde mig själv typ. Ruskigt irriterande träningsform men som nog kan bli kul om jag ger det lite tid och övar lite ;)

Nej nu ska jag logga av. Snart är det lyxfällan och sen är det bums i säng!

Imorgon väntas besök av fyra fina mammor!

Gäsp!

2010-10-26T06:35:00.000+02:00

Vi har varit väldigt bortskämda med att vår son har haft extremt bra sömn.
Nu har jag nog tyvärr börjat inse att det är tidigare morgondagar jag har att vänta.
Men det är bara att gilla läget. Kanske är det rent av toppen bra? Vi kanske kan få till det där på kvällarna? Att han sover tidigare så jag och min kära sambo hinner umgås lite själva!
Ja det blir nog bra det här.
Men jag hade visst glömt bort hur det kändes att vakna och faktiskt gå upp innan klockan nio :-)

Helt plötsligt!

2010-10-24T00:16:00.001+02:00

En hund som idag insett att en liten adde plötsligt kan komma efter... Bäst att sluta ta barnets leksaker...

Hurra!

2010-10-23T18:16:00.002+02:00

Älsklingen fyllde hela 34 år igår. och snäll som jag är ställde jag till med kalas.
Det blev goda vänner, tårta, några öl och en hel del kaffe.
Det var trevligt.

jag hängde upp ballonger och alla gäster fick för sig att det var köpt på någon vuxenavdelning någonstans i en avlägsen del av stan.
Men nej jag köpte dem på Lekia i Farsta. Larver skulle det vara. De såg inte ut som larver...inte alls...

Idag är en såndär slapparlördag. Vi har fan inte varit utanför dörren. Imorgon måste det bli en promenad.

Och antiskallhalsbandet är introducerat. Kaspian ligger lite förvirrad och "chockad" i soffan. Men han skällde då inte på ringklockan... Jag hoppas av hela mitt hjärta att detta kommer vara hjälpen vi behöver med hans skällande på andra hundar ute... Ingen skulle bli gladare än jag!

"Man måste dö några gånger innan man kan leva"

2010-10-21T19:18:00.002+02:00

...Ja som Håkan sjunger.
Det kanske är så.
Men jag tycker inte man skall behöva dö så hårt och länge och tufft om man nu måste dö för att kunna leva...
Det finns mycket jag skulle kunna klara mig utan. Många incidenter där jag dött en smula eller nästan helt.
Noels bortgång, ja självklart!

Men så även det där med mitt psykoex.
Nu är vi kallade till rättegång i göteborg i November. Suck. Över tre år sedan det hände och NU NU tror de att han skall dyka upp? Jag skall alltså ta mig till götet för att sitta där och så dyker han inte upp? Som de andra två gångerna? Känns ju lockande!
Inte!!!
Och så ska man minnas allt... fastän det är så länge sedan. Det är för jävligt.
Fick veta att han har tre rättegångar emot sig på två dagar.
Alla tre är misshandel. En var grooov. Alla tre emot tjejer. Fega jävel.
Jag tänker onda tankar om att han skall dö...så jag slipper möta honom. Den ena tjejen är visst livrädd för honom. Stackarn... Jag har slutat vara rädd för honom. Han kan inte nå mig längre. För mig är han bara luft.
Men är det inte för jävligt så säg hur vårt rättväsende är? På tre år har han lyckats förstöra 3 tjejers liv... På ett eller annat sätt.
Mitt förstörde han ekonomiskt (vilket jag plockat upp nu visserligen) och psykiskt. Det tog ett bra tag innan jag repade mig.
Stackars tjejer...
Alltså de andra.
Mig med förstås men som sagt jag är inte rädd för honom.
Jag vill bara få det gjort.
Jag vill dö en sista gång, lite granna för att sedan fortsätta leva utan detta hängande över mig. Så snälla IDIOT.
Kom på rättegången.'
Tack!

Det där med att inte trivas med sig själv!

2010-10-18T21:08:00.002+02:00

Det finns inte mycket som är värre för ens välbefinnande med att inte trivas med sig själv. Och det spelar ingen roll vad det är man är missnöjd med.
Kroppen, insidan, utsidan eller bara livet i allmänhet.
Just nu i denna stund som jag skriver ligger världens bästa Adrian bredvid mig och testkryper i soffan. Han "pratar" som 17 och drar i min arm för att komma närmare. Jag trivs med livet. Med min fina familj! Och jag uppskattar det jag har för jag vet hur det är att ha ingenting!

Men jag är missnöjd. Inte med min insida, inte med mitt utseende i allmänhet. Utan med min kropp.
Jag har minst 25 kilo att behöva gå ner. Inte för att bli snygg eller kunna ha kortkort så att säga. Inte inför andra! Men för min egen del... JAG behöver få känna mig fin inför mig själv, när jag tittar mig själv i spegeln vill jag kunna le.
Just nu ser jag knappt mig själv för alla valkar som kommit av graviditeten.
Jag vet, det är bara 6 månader sedan jag födde honom... jag vet att det tar tid att gå ner. Och jag ska ner. För min egen skull.
Men det är fan svårt och jobbigt, att orka och att ha lust.
Att ha en liten skitunge tar på krafterna får en att glömma äta, vilket man måste för att gå ner. Man ska ha ork att gå ner kvällstid till gymmet, vilket man inte alla kvällar har.

Men jag är nöjd med det jag har. Mitt liv, mina vänner och min familj.
Men jag har något jag hellre skulle vilja bli av med och det är 25 kilo kärlekshandtag!

Trötter

2010-10-14T19:11:00.002+02:00

idag har vi varit ute i 7 hela timmar. Skönt men man blir trött. Imorgon funderar jag på om det skall bli en hemmadag. Fixa i ordning lite till helgen så slipper vi fixa och dona och kan bara vara! En familjehelg är att vänta. Förra helgen var ju Daniel och Adde i dalarna och jag var själv så klart vi måste mysa ordentligt nu.

Adrian har just somnat. Ikväll fick han välling till kvällsmat och vilken skillnad! Istället för all bök med gröt och kladd på kvällen så somnade han gott med flaskan. Härligt. En ny rutin är född.
=)

Nu ska jag hjälpa Daniel med diskmaskinen, den plockar viss inte in och ur sig själv... konstigt...

Dagen

2010-10-13T19:22:00.003+02:00

Idag började jag dagen i Rickardsviksparken tillsammans med Jessica och fia samt deras fina ungar. Och så min fina unge såklart!
Kaspian fick leka lite och sen tränade jag lite i träningsgården. Allt börjar gå lite bättre nu, äntligen.
Det har varit jävligt tufft ett tag och är fortfarande, ända sen för över ett år sedan som han blev attackerad brutalt av en annan hund. Det är skällande och rädsla vid varje hundmöten. Fram tills han får hälsa, då blir han bara lekfull.
Det har ju sedan den första gången varit tre andra gånger som han blivit påhoppad. Sist i Måndag då fick han ett rejält huggbett i halsen som vi nu håller på att behandla...
Stackars lilla skit alltså.

Det tråkiga är att även om det är DERAS hunds första gång etc etc så är det inte dem som till slut får gå i omplacerings tankar för att man inte kan gå ut med barnvagn och hund samtidigt.
Kaspian välte ju vagnen för några veckor sedan pga sitt beteende vid hundmöten. Detta fick i min tur mig att inte ta fighten och gå ut med honom, av rädsla. Men nu... börjar det vända jag har fått ny kraft. Jag VET att detta är sista chansen annars måste han få flytta och det vill jag verkligen inte!!!

Så hårdträning gäller. Belöning, belöning, belöning!!! Köttbullar. MUMS! =)
På lördag skall vi köpa ett antiskall halsband också. Och smygbörja med det under helg och veckan. Sedan på Torsdag ska vi privatträna för att lära oss hur man belönar på rätt sätt och introducera antiskall halsbandet ute. Vi får se hur det går men jag hyser höga förhoppningar!

Nu tv och snart är det greys=)

3 år

2010-10-12T16:45:00.004+02:00

Hipp hipp hurra!!!
Igår fyllde min kära lilla son Noel 3 år.
3 år. Tänk vad tiden går... men ändå inte.
Igår träffade jag och Adde Rickard i Södertälje. Vi promenerade i det fina höstvädret tillsammans. Handlade presenter och blommor och gick sedan till minneslunden.
Det var en fin dag och jag är så tacksam och glad att jag och Rickard spenderade den tillsammans. Känslosamt! Enormt känslosamt!

3 år. Vi pratade om när jag bar dig, om de minnen vi har. Vi skrattade för att i nästa sekund sätta skrattet i halsen och minndes och kände den sorg vi båda delar. När du försvann Noel, så tog du en stor del av våra hjärtan med dig dit du for. Och vi saknar den framtid vi ville dela med dig och vi saknar den förväntan inför din ankomst.

Älskade fina pojke. 3 år sedan du försvann.
Första året hörde många av sig från familjen.
Vi hade kalas för dig.
Nu när det gått 3 år verkar inte många minnas din dag.
Ingen skulle glömma Adrians dag, varför tror de att det är okej att glömma din dag?
Jag skrev om din dag på facebook och alla möjliga människor skrev en liten hälsning. Främst mina fina underbara änglamammors vänner som vet vad jag går igenom. Men även andra vänner.
Rickard och jag pratade om det.
En farmor som ej hör av sig. En farfar som ej ringer.
En morfar som inte skickar ett kort och en mormor som inte skickar en hälsning.
Fastrar, mostrar och morbröder som inte minns eller kommer ihåg.
Det skulle ha betytt så mycket.
En liten liten hälsning.
Skulle gjort sådan skillnad för oss, dina föräldrar!

Vi minns dig och vi kommer ihåg.
Vi älskar dig och vi sörjer dig.
Vi firar dig och ditt minne.
För vi är dina föräldrar och för alltid är du vår dyrbare son.
Nils Noel Gunnar Stenberg.
RIP

Tack alla som hörde av sig, som skänkte oss en tanke, som delade tankar och ömhetsbevis för vår son.
Ni är ovärdeliga!

EN GAMMAL VÄN!!!

2010-10-12T16:44:00.001+02:00

Jag har saknat dig så... min gamla fina blogg. Så nu är jag tillbaka här och tänker därmed ta upp mitt bloggande. Har inte blivit så mycket det sista av alla olika skäl...

Saknat dig...bloggen=)

Ny blogg

2010-02-04T16:53:00.001+01:00

Jag har skaffat mig en ny blogg.
Välkommen dit!
http://dandelionlady.wordpress.com

Pluset med bebis nummer 2

2010-02-01T15:36:00.003+01:00

Att bära det finaste man kan inom sig, ett barn skapat av kärlek och lust, det är en ära.
Oron däremot är INTE en ära.
Oron att behöva begrava ännu en son.

Jag minns så väl den där dagen då stickan visade ett stort fett blått plus.
Att jag inte dog där och då av hjärtat som rusade iväg och slog dubbla slag.
Ännu en gång var jag gravid, oplanerat och chockartat.
Ännu en gång ringde jag till min stora syster Lena och skrek i luren.
Jag minns att jag sa genom hypenventilerande andetag "Jag är gravid".
Jag ler åt hennes "Ursäkta?!" när jag tänker tillbaka.
Underbara storasyster som ännu en gång fick höra lillasyster helt hysterisk!

Jag satte mig på sängen, jag vaggade fram och tillbaka.
Tårarna skvätte åt alla håll och kanter.
Gravid!
Tankarna snurrade runt.
Gravid.
Igen.
ÅH, hur skall jag klara av det? Oron.
Tänk om det händer igen? Det skulle jag ej klara av.
Och Daniel?
Herregud, vad kommer han säga.
Vi har ju ej varit ett par så länge...
Är han så pass kär i mig att han skulle vilja detta med mig nu?
Blir jag ensamstående?
Klarar sig bebisen?
Åh vad tankarna snurrade runt i skallen på mig denna måndagskväll i Trångsund.

Senare på kvällen kom Daniel hem.
Jag mötte upp han nedanför och följde med honom hem till sig.
I hissen kunde jag inte hålla mig längre.
- Daniel, tycker du om mig? frågade jag.
- Ja det gör jag, det vet du. Svarade han och tittade på mig.
Jag tog upp stickan ur väskan och stack den i hans hand.
- Bra för jag är gravid...
Hans blick och hans rörelser.
Jag vågade knappt titta på honom.
Vi gick in, satte oss i soffan. Jag grät och vaggade fram och tillbaka.
Daniel var lugn.
Jag frågade försiktigt om han ville att jag skulle ta bort det.
Han svarade bestämt nej.
Bra, för jag hade aldrig tagit bort det tänkte jag.
Han frågade mig om jag skulle klara av ännu en graviditet.
Och när han frågade det då insåg jag att JA fan, det kommer jag att göra. För jag måste.
Bra sa han, då kör vi.
Sedan kramades vi en lång stund innan jag gick hem en stund.

Det tog mig ända till v17+5 innan jag kunde börja njuta. Efter 2a ultraljudet.
Där låg han, vår son. Vår lilla pojke.
Ännu en son, åh Noel skall bli storebror.
Vad glad han måste vara där bland molnen, Noel. Min stora fina pojke.

12 Maj är han beräknad vår namnlöse lilleman.
Älskad och så enormt efterlängtad!

2010-01-27T14:37:00.001+01:00

Om man bortser från att det är jävligt tråkigt att bara gå hemma så är det rätt skönt att inte jobbba. Jag har inte lika ont längre, det kommer och går givetvis men det är inte som en onsdagskväll med tårar i ögonen bara för att man behöver resa sig upp.

Min mamma fyller snart 50 år. fan vad tiden går, ja inte för att jag tycker hon är gammal. Utan för att jag mins när hon fyllde 40, eftersom jag veckan efter fyllde 18.
Det har gått tio år sedan dess och tiden bara springer iväg.
Detta är dock det första året jag ej har någon nojja över att bli äldre. För jag trivs med den jag blivit nu 28 år efter min födelse.
28 år.
Det är tredje del av mitt liv, om man har tur.

Pst, jag vill ha vår.

Första dagen!

2010-01-25T12:32:00.002+01:00

Idag är första dagen på min heltidssjukrivning.
Och jag har sovit länge idag. Har morgonrocken på mig ännu.
Denna vecka har jag gett mig själv tillåtelse till just det, att sova länge för nästa vecka skall klockan ställas så att jag ej blir ett sovande spöke. Det är ju lätt hänt när man bara är hemma.

Men jag har lite grejer ändå att fixa med.
Denna vecka är det lite samtal som skall ringas. Har bara ett kvar och det fixar jag på torsdag när min handläggare på försäkringskassan är tillbaka.
Även skrubbning av lägenheten innan besök från småland och sedan söndagens visning. (Jag har lovar att göra ENDAST så mycket som jag orkar och att ej överanstränga mig...)

Sedan är det ju packning av lägenheten från och med nästa vecka.
Och dessutom, så till det bästa av allt! Jag kommer köra en "Ta-hand-om-dig" vecka denna vecka.
Brun utan sol, färgning och formning av ögonbryn, färgning och klippning av håret, inhandla lite hudprodukter etc etc.
Behöver en renovering. Känner mig inte alls fin, bara tjock och ful. (Ja förutom magen som jag ÄLSKAR då).

Nu ska jag ändå surfa runt lite, sedan fixa lite innan Daniel kommer hem vid fem.
Mat och lite röj i lägenheten.
Ikväll kommer Josefin också. Härligt.

/A

dududduduuu

2010-01-23T11:46:00.003+01:00

Det är lördag idag. Men för mig kommer det längre knappast spela roll vad för veckodag det är. Jag är numera sjukskriven heltid och kommer vara hemma tills bebis kommer.
Jag har ont, ibland så förfärligt ont att tårarna kommer. Och just i dessa ögonblick kan jag undra vad fan jag gett mig in på. Med Noel hade jag ju också ont och jag har knappast glömt hur det kändes...
Men så kickar lilla killen inifrån och då vet jag att det är värt det, denna gången också. För det har aldrig funnits några finare minnen eller bättre upplevelser än att bära två så underbara fina pojkar inom mig.
Det är fantastiskt att vara gravid. Det är en så enorm stor kärlek som växer dag för dag.
Oavsett hur ont, trött och jobbigt det ibland är så skulle jag ej vilja byta bort dessa resor för allt i världen.
Det enda som gör så pass ont att det ibland är outhärdligt är att Noel inte är hos mig. Jag saknar honom när jag tänker på framtiden med busbebis. Jag önskar att bebis fick iuppleva storebror här på jorden, inte "bara" som en skyddande ängel.
Men bättre det än ingenting...

För övrigt så känner jag mig fet, blek och grå. Det enda som är fint på mig är magen, den är stor och fin. Men alla de där plus kilona de har satt sig på ställen som ej är så underbart direkt. Jag VET att det beror på alla söta saker jag stoppar i mig. Men vad fan skall jag göra då? Jag är ju röksugen hela tiden och måste ju dämpa det med något.
Salmiak och lakrits är det bästa och glass...
Ni kan ju tänka er hur mycket jag då äter, typ varje dag.
Jag längtar inte bara till maj för att bebis kommer då, jag längtar till maj för då kan jag börja blicka framåt mot en period av GI och träning.

Nu skall jag iväg och dricka lite latte och köpa en ny burk trombyl.
Älskade, älskade trombyl ;)

/a

646 gram ren kärlek

2010-01-21T20:19:00.001+01:00

Idag gjorde vi flödesultraljudet som jag varit så rädd för, haft ångest för, gråtit över.
Idag fick vi domen.
ALLT såg bra ut!
Det innebär att det inte kommer uppstå några proppar eftersom flödet såg bra ut och komer se ut så här under hela graviditeten.
Nu hoppas vi att alla tillväxtultraljud går lika bra.

Idag vägde han 646 gram -5,3 procent. Det är LÅGA bra procent.
646 gram ren och skär kärlek.

Januari börjar året, februari kommer näst...

2010-01-11T13:34:00.002+01:00

Halloj på er alla ute i cyberrymden!
Idag skiner solen, det är knappt 7 minus grader och jag är "ledig". (Vilket betyder sjukskriven då...)

I helgen var jag och älskling med svärföräldrarna i vaxholm och sov på hotell. Underbart att bara få komma bort en liten sväng samtidigt som jag har världens seperationsångest från min lilla byracka.
Konstigt hur ett litet djur kan hålla en hjärta så hårt.

Tänk det är bara 6 veckor kvar tills vi skall flytta. Det kommer bli så underbart. Ett steg utanför dörren och där kan jag sitta i solen och filosofera. Nomore betong! Vad underbart det kommer bli, så fantastiskt. Tänk vad livet gör snabba vändningar. Jag är så tacksam för att livet valde att göra en sådan bra vändning som nu. Annars är jag ju rätt van vid att det är tråkiga händelser och ångestframkallande madrömmar som uppstår.
Nu blåser livet i rätt riktning och jag älskar varje minut av den vind som drar förbi. ÄVEN de stunder så graviditeten smärtar mig fysiskt så jag vill kräkas. För allt det där går över när lillkillen sparkar och boxar sin mamma i magen. Då uppryms jag av en enorm kärlek bara.

Jag önskar jag kunde beskriva hur bra jag mår och vilken olik sits jag sitter i jämför med hela mitt övriga liv, innan detta... men det går inte. För jag finner inga ord.

Fix och don

2010-01-03T13:24:00.001+01:00

Daniel är och träffar sin bror som skall åka till la cuba imorgon. Han lämnade mig i ett kaos här hemma.
Vi donar och fixar inför lägenhets fotografering imorgon. Inte mycket kvar nu men jag tar paus vid datorn ett slag.

På Tisdag skall jag åka till södertälje och hälsa på Noel i hans minneslund samt träffa hans fina pappa. Och som en bonus får jag ju då träffa på min fina, fina Karma och sötaste Eastwood.
Saknar de små djuren i mellanåt.
Det känns lite tungt men jag vet att Rick är så fin med dem så jag oroar mig inte ett dugg.

Nehe, ingen rast och ingen ro.
Dags att ta tag i resten av bohaget.
Tjingeling.

2009 the summering!

2010-01-02T12:44:00.002+01:00

Så var det ett nytt år igen.
Tiden går fort och åren springer förbi.
2009 var ett år där det hände mycket.
Här kommer min summering av det som var, Månad för månad!

Januari:
En livskris. Jag och Rickard, Noels pappa hade brytit innan jul och Januari bestod av att TRO att jag mådde bra. Gjorde några konstiga saker, hörde av mig och sökte tröst hos helt fel människa.
Men som tur var tog det ej lång tid innan jag bröt allt med detta destruktiva beteende även om det innebar många, många tårfyllda nätter.

Februari:
Någonstans i slutet av februari så träffade jag en man. Jag kom att falla rätt hårt för honom och hans personlighet. Det utvecklades aldrig till en relation. Utan avslutades innan det hann bli mer än kramar och djupa samtal. Men denna människa hade ändå ett stort inflytande. Han fick mig att inse att jag var värd att betyda någonting, att jag var värd ärlighet och en hand att hålla i.
Mitt möte med Andreas var början på en självutvecklande period hos mig som jag är evigt tacksam för.

Mars:
Jag åkte till västkusten. Träffade Donny, himla många år sedan sist. Vi bakade pizza och jag skar tomaterna helt fel. Som vi skrattade. Jag stannade i några dagar sedan bar det av till mamma. Det var ett tag sedan jag umgicks med mor också. Detta möte med henne dena gång fick mig att inse hur mycket hon på senare tid kommit att betyda för mig. Vi har haft en tuff relation. Där jag inte känt mig bekväm, men nu 2009, att sitta i samma soffa som min mor, det gjorde mig glad. Jag är så glad att hon finns!
Så kom det STORA mötet!
PIA!
Vi förenades i sorg 2007 och detta var första gången vi skulle mötas i det verkliga livet.
Jag åkte hem till henne i västra frölunda där vi avnjöt kaffe och tittade på bilder på hennes vackra, fina dotter. I famnen låg Liam och sussade så sött och gud vad kärlek det fanns i det där rummet den dagen. Vi besökte även lilla Livias grav. Fina underbara Livia!

April:
Hurra, Hurra! Jag fyller år. Inget att fira direkt men ändå.
2 år sedan jag blev gravid med Noel. Det kändes tungt. Men inom mig hade en styrka börjat växa. Jag körde min egen stil på min egna väg. Raka rör och öppna kort var min melodi. Jag började må bra med mig själv.

Maj:
Snart sommar och semester. Det braiga inom mig fortsatte.
=)

Juni:
Juni, månaden då det hände, det som kom att förändra mitt liv.
27 Juni bjöd Josefin ut mig på middag. Vi drack vin och pratade kärlek och icke kärlek. Hon pratade om sitt onda hjärta och vi bestämde oss där och då för att leva singelliv ihop...
På kvällen begav vi oss ut för att dansa och på skämt raggade vi killar. För att leva singelliv, så raggade jag verkligen på fel kille.
Det slutade med efterfest och för många goa skratt för att kunna släppa dena kille ujr sikte, så vi bestämde oss för att ses igen. Och det gjorde vi.

Juli:
Semester! Jag åker ner till Lena i småland. Innan dess har jag hunnit träffa Daniel 2 ggr och jag har hunnit bestämma mig för att det är honom jag vill ha.
När jag kom tilbaka från småland så visste jag att det beslutet att träffa honom igen var det bästa jag tagit.
Kärleken var oundviklig.

Augusti:
5:e, Jossan fyllde år. Vi drack vin hemma hos Daniel. Denna dag sa vi att vi var ett par.
Någonstans veckan efter så hände det tydligen någonting...

September:
Dalarna! Jag och Daniel åker till dalarna och umgås helt själva utan någon som helst konstakt med omvärlden. Vi bestämer att VI är så rätt för varandra.
Konstiga saker sker med min kropp. Brösten verkar större och jag mår illa.
Måndagen den 9:e blir det ett plus på stickan.
Jag får mer eller mindre panik. Daniel blir mer lugn.
Kan såklart inte bli ledsen men så rädd och så himla nervös.
Någon vecka senare bestämmer vi os för att bo ihop.

Oktober:
Den 11:e fyller Noel 2 år. Det gör ont i hjärtat. Jag och Rickard är hos Noel och tänder ljus. Älskade lilla fina pojke.

November:
Dagarna lunkar på. Jag har ont i magen och är rädd att något skall hända med bebis i magen!

December:
Efter att ha sett lillkillen i magen så lägger sig ett lugn. Är fortfarande nervös och rädd såklart men han var frisk och levde på och sparkarna börjar kännas mer och mer.
22:e december känns sparkarna så hårt att Daniel känner dem också. Fina unge.
Vi köper större bostad och inväntar 2010 med stor förhoppning om att 2010 kommer bli ett ännu bättre år...

VÄLKOMMEN 2010 och Grattis framor som fyller år idag...

Tankar, funderingar och känslor

2009-12-29T10:32:00.003+01:00

Så var julen över för denna gång.
Ni som känner mig vet att julen är ångest och tårar för mig. Därför blev jag föga förvånad när jag såg lite framemot julen och när jag på julafton inte alls mådde så där uber dåligt som jag alltid gjort tidigare.

Visst kom det tårar, åh vad jag grät i Daniels famn. Saknade Noel så det gjorde ont imitt bröst. Tänkte på hur det skulle ha varit om han fanns med oss. Hur skulle hans ögon tindra när han såg all snö, alla paket, julgranen etc.
Åh jag grät.
Men jag vet att Noel är med oss och han vakar över sin familj, mig, sin pappa och den lilla som gror i mig plus alla andra som han tycker om.
Han älskar oss, Noel och vi älskar honom. För alltid.

Som en tidig julklapp så fick Daniel känna bebis sparka någon dag innan julafton. Vilken känsla, mest för honom men även för mig.
Och sen dess har bebis sparkat hårt och mycket.
Klockan 01:00 nästan varje kväll är han vaken den lilla busen.
Häromnatten sparkade han så hårt att jag fick ont. Men det gör ont på ett mycket, mycket angenämt vis.

Mycket händer i mitt liv förutom bebis. Nytt boende. Ikväll skall vi skriva på papper på en nyköpt lägenhet med uteplats och 3 rum och kök.
Underbart.
Mina gravidhormoner dock, de gör mig en aning stressad så igår föll det sig så att jag blev extra knäpp.
Det är EXTREMT jobbigt att bli ledsen/arg och på det känna allt DUBBELT. Det blir så jobbigt för den som jag blir ledsen på...

Idag skall jag fixa lite i lägenheten, börja packa och så. Skönt. Sedan skall jag till vetrinären med hunden. Han skall få sina klor klippta där. Sista gången jag klippte honom klippte jag honom för mycket vilket resulterat i att han är LIVRÄDD för kloklipparen.
Och jag orkar ju inte bråka såklart! Min lilla bebis, The dog.! =)

Imorgon är det en dags jobb, sedan nyår med goda vänner och därefter ledig till onsdagen därpå igen.
Wonderbar!

Snart är det dags för mig att vara hemma i ett år tillsammans med en liten. Jag längtar!

Lycka i juletider

2009-12-23T09:11:00.002+01:00

Igår natt alltså idag.23 December hände något fullständigt underbart. Lillkillen gav en sådan kick inuti magen några gånger att det gick att känna utanför när man la handen på.
En glad pappa blev helt exalterad, likaså jag själv.
Vilken underbart fin julklapp. Bästa for ever.

Vitt, vitt

2009-12-14T12:25:00.004+01:00

Det är vitt på backen. Härligt. Jag vet inte vad som tagit åt mig men jag blev faktiskt rätt nöjd av att se snön på marken. Jag som annars avskyr denna del av året.
Men så ser jag ju fram emot julfirandet också.
Jag som hatar julen som varje år ger mig tre tjog med ångest i magen och hjärtat.
Men se där... detta året så längtar jag och tycker det skall bli mysigt.
Jag känner ej igen mig själv.

Jag är i vecka 19 idag. På lördag har vi gått halvvägs.
HALVVÄGS!
Det betyder att vi har lika mycket kvar eller om man vill se det som att vi har klarat av hälften. Vilket som.
Maj känns långt bort men med våra planer om de går i stöpet så kan nog det gå rätt fort de med.

Ikväll kommer mäklaren hit. Daniel skall sälja sin lägenhet för vi skall köpa större.
Imorgon skall vi åka för att kolla en trea, renoveringsobjekt som då isåfall skall vara klar innan mitten av April.
Kan ni tänka er, det kommer gå superfort med så många bollar i luften.

Jag hejjar på min lillasyster idag klockan halv 2!!!!

Over and out

Bola

2009-12-08T13:33:00.004+01:00

Idag fick vi hem ett gravidsmycke, en bola som vi köpt till Ärtan! Den skall han/hon få på julafton (om vi kan hålla oss så länge=)

Det blir verkligen inte det första Ärtyan får, vi har ju spenderat många hundralappar på grejer redan.
Vi diskuterade det igår medan jag låg och hyperventilerade pga min oro inför imorgon;
När jag väntade Noel kände jag direkt från plusset en sådan jävla enomr kärlek att jag höll på att spricka. Det lilla frö inom mig väckte all kärlek i min omgivning till liv.
MEN jag vågade aldrig inhandla massa grejer för jag var rädd för att de ej skulle komma till användning (Och ack så rätt jag hade)

NU med Ärtan VÅGAR jag inte släppa loss den kärlek jag VET att jag känner för detta nya lilla liv. Det gör ju så ont att förlora... Och det ger mig dåligt samvete, trots att jag vet att jag älskar exakt lika mycket som jag älskade och älskar Noel men jag vågar inte... Jag blir rädd bara jag skriver det!
DÄREMOT har jag inhandlat grejer till bebis för flera tusen. Som om jag behöver få hoppas genom materiella ting...

FULLT NORMALT säger Daniel.
Jag som var så rädd att blotta dessa känslor för honom säger att jag är normal.
JAG, normal.
Han underbara.
Åh vad jag är tacksam att lotten föll på honom att bli mitt andra barns pappa.

Om änglar och tro

2009-12-07T12:48:00.003+01:00

Jag tror definitivt på änglar och att de tar hand om oss. Det är DÄRFÖR mitt liv gjort en sådan vändning sedan Noel tog ifrån mig. För jag har en alldelles alldeles egen liten pojke som breder ut sina vingar runt sin mamma!

Jag har alltid trott på änglar, mer eller mindre. Inte just att änglar är vita vingar och allt det där utan de änglar vi köper ute i affären och de bilder på änglar som finns är bara en symbolik.
En symbolik över det som finns runt omkring oss.
Jag vägrar tro att de som man älskar bara försvinner när de dör. Jag tror de stannar kvar och ser till att just vi som är kvar har det bra.

Det är sjukt att säga men sedan Noel dog så har mitt liv blivit bättre på många plan. Det beror visserligen väldigt, väldigt mycket på mig och att jag arbetat så mycket med det som är inom mig.
Men vissa saker känns som om det har gått för "lätt" för att vara mitt liv. Jag har ju liksom aldrig haft det lätt.
Och hur skulle jag INTE kunna tro att Noel har ett finger med i spelet? Jag tror han strör stjärnströssel över mig och gör min väg lite enklare och för det är jag enormt tacksam för.

Och det är DETTA jag behöver tänka på de dagar då jag är så orolig för dt liv jag bär inom mig.
Skulle Noel låta något hända om han kunde göra något åt det?
Nej, precis.

Så jag fortsätter att tro!

Om dagar man behöver

2009-12-06T14:16:00.002+01:00

Man behöver dagar då man är på topp och även dagar då man faller.
Man behöver dagar som igårkväll när vi var hos sister, Matilda.
Jag bokstavligt älskar att umgås med dom där borta i tumba.
Jag mår bättre, genast. Det var så trevligt igår.
Nu är man hemma i stöket och planerna är att städa idag.
Jag orkar egentligen inte för jag har nada inspiration att göra något alls.
Men jag måste väl.
Suck och åter suck.

Jaja, bara att ta tag i det.
Tjo.

Psst tack alla fina för alla fina kommentarer,både här på bloggen och lite överallt!
Kiss

ibland..

2009-12-04T20:02:00.001+01:00

Vissa dagar som den här orkar man inte:
vara rädd
sakna Noel
vara glad
tycka att livet är underbart
gilla att vara gravid
gråta mer...

=(
Jag önskar jag kunde få bara försvinna för ett litet slag

Inför nästa vecka

2009-12-03T19:02:00.002+01:00

Jag har många tankar inför nästa vecka.
Många som är dåliga såklart, katastroftänk. Det har "såna som vi" som varit med om otroligt sorgliga och jobbiga saker.
Jag tänker mycket på vad jag skulle ta mig till om jag var tvungen att begrava ännu ett barn.
Det enda jag vet är att jag som person, min person inte skulle klara av ännu en sådan stor förlust.
Jag tror att jag skulle behöva försvinna.
Och att oavsett hur mycket jag älskar Daniel så skulle jag nog aldrig klara av att stanna kvar. För en sak är säker. Jag kommer aldrig, aldrig att genomföra detta igen.
Alltså att vara gravid.
Och då blir det genast tankar om att den jag lever med är värd att få uppleva lyckan och att jag är oförmögen att ge honom det.
Precis som jag kände när jag förlorade Noel, och sedan när jag fick diagnos PCO. Då såg jag mig ovärdig.

Men visst fan tänker jag positivt också.
Jag längtar ju på ett sätt efter att få se vår lilla bebis.
Sprattlande och hur fin som helst!

GUD vad jag önskar man kunde få vara helt jävla naiv!

Små rosa moln

2009-11-30T11:00:00.002+01:00

Jag har en vännina som pratar om rosa moln. Tycker det låter så fluffigt och underbart. Men så rätt och sant. Rosa moln!
Ja, det är väl så jag kanske kan beskriva de senaste dagarna. Rosa Moln.
För det har kännts så underbart. Trots att jag har ont i fogar och rygg så har jag mått otroligt bra i hjärtat.
Jag har insett hur lyckligt lottad jag är och vilken jävla tur jag har haft och hur mitt liv har ändrat sig till så mycket bättre de senaste åren. Trots sorg och olyckor!
Jag har enormt fina människor i mitt liv fick jag erfara när jag misste min son. Fina, vackra folk som stälde upp och tog sig tid.
Jag har funnit mig själv på ett helt annt plan än förr. Jag vet att jag är värd all lycka i världen.
Jag är numera sambo med en underbar man som jag väntar mitt andra barn med.
Så vad finns det att klaga på? Ja såklart oron över bebisen. Vill inte uppleva en sådan stor förlust igen. Ryggen och fogarna gör ont och jag har svårt att göra vad jag vill.
Men sen då?
När bebisen kommer till oss och fogarna ej gör ont längre.
Då, just i det skeddet skall jag påmina mig om att jag är världens lyckligaste och fram tills dess skall jag glida runt på dessa rosa moln och bara vara så kär och förväntansfuull som jag just nu är.

2009-11-27T13:26:00.003+01:00

Idag är det fredag. Jag älskar fredagar men idag känns det inget speciellt alls. Det kan dock bero på att jag varit hemma sedan i måndags.
Men nästa vecka skall jag jobba igen. Blir ca 19 timmar/veckan i 3 veckors tid. Skönt för ryggen trist för jagf saknar mina kollegor.
Jag skall dock passa på att ta det två extra "lediga" dagarna till sjukgymnsatik och egentid.
Fast när jag har egentid saknar jag min älskling något så fruktansvärt.
Tänk att någon på så kort tid kan bli så betydelsefull och viktig för en.
Det är underligt det där.

Nu skall jag ta en lite kort promenad med en hund som står och gnyr. Det är små små korta promenader han får just nu pga ryggen. Men han lider inte för det utan han njuter av att matte varit hemma hela dagarna och gosat.

/A

Hur det kan svänga

2009-11-26T14:30:00.002+01:00

Jag har kännt mig enormt orolig. Sådär att jag knappt kunnat fungera och kunnat tänkt på något annat. Men nu käner jag mig inte direkt orolig för ett tag för det är nadra dagen i rad jag kände bebisem kicka. Idag var det dessutom just 2 tydliga små kickar och de där kickarna gjorde mig tårögd av glädje. Förstå, vår lilla bebis KICKAR.

Åh jag längtar så mycket tills det är klart och att allt går bra!

Hejja bebis

Hur får man dagarna att gå?

2009-11-25T13:34:00.002+01:00

I maj hoppas jag på att vara hemma med en liten tjej eller kille. Vårt barn. Då är jag helt säker på att dagarna kommer flyga fram och tiden tillsammans med lillen kommer kännas alltför kort.
Men nu när jag är sjukskriven och skall vara det i 2-3 veckor. (Bara!) så går jag som på nålar. Det är så fruktansvärt tråkig.
Nu är jag ju ej sjuk heller.
Utan jag har ont i ryggen.
Allt jag gör tar tusen sekunder extra. Som att plocka undan från vardagsrumsbordet. Eller lägga i en tvätt.
Men något måste jag ju göra...
Inte heller finns det folk som är lediga som man kan träffa och ta en kaffe.
Så vad ska man göra som sjukskriven när man klättrar på väggar?
Jag har ingen som helst aning. Jag är inte en person som gärna är sjukskriven.
När jag var hemma några månader då vi förlorat Noel då var det ju såklart en helt annan sak. Då var ju jag i chock och i sorg. dagarna gick utan att man tog notis om det.
Nu går dagarna märkbart väldigt sakta. Och jag har varit hemma TRE dagar.
Bara tre dagar som känns som flera veckor...

Imorgon skall jag ringa ang sjukgymnastik eller akupuntur. Jag har skjutit upp det till morgondagen.

Nojjig som 17

2009-11-23T17:28:00.002+01:00

Det var flera veckor sedan som vi var och tittade till Ärtan i magen. Då skuttade H*n så vackert där inne. Då var vi i v 10+5 enligt ultraljudet. Idag är jag på 16+1.
Det har gått sex veckor och jag börjar känna en allt större oro.
RUL börjar närma sig, får väl en tid imorgon hos barnmorskan. Vi skulle dit första veckan i december sa hon förra gången. En vecka kvar alltså.
Jag är nervös, rädd. Känner mig liten och svag och...orolig.
De två orden "tänk om" spelas upp i min skalle hela tiden.
...
I helgen var vi i ullared. Jag köpte MASSOR av bebis grejer. Det spruddlade i hela kroppen. Att våga. Att våga njuta sådär...men så slog det mig, tänk om vi aldrig behöver använda dessa saker...och jag blev nojjig istället.
ÅH vad jag önskar jag kunde få njuta istället för att vara så här rädd.

____
I fredags ramlade jag på jobbet. Inget allvarligt men jag slog i den redan onda ländryggen. Nu har jag super ont.
Och till råga på det gick jag i flera timmar runt i ullared då...plus satt sammanlagt 10 timmar i bil på 2 dygn. Osmart jag vet.
Och dessutom blir jag rädd och nojjig när ungarna på förskolan råkar hoppa på mig eller när det kommer en oavsiktlig spark i magen etc etc.
HATAR detta.
Kan det inte bara bli maj och en livs levande unge dyker upp hos familjen B/C?

Hua.

En galning i trånkis

2009-11-15T14:45:00.002+01:00

Jag känner mig som en fucking galning! Ett hormonmonster utan dess like. När det väl har börjat koka inombords så är det omöjligt för mig att få det att sluta.
Jag vet inte hur jag skall stoppa det.
Flera timmars grinande blir det till följd. Att känna sig värdelös och oälskad är känslor som sprider sig.
Och så försöker världens finaste man att göra allting bra. Och vad gör jag?
Jag gråter lite till och säger att jag vill vara ifred.
Det jag mest av allt vill är att krypa in till och få höra alla de fina saker som bara han kan säga.

Jag vet. Jag är gravid.
Plus mina hjärnspöken. Ingen bra komb.

Men ändå, dessa tillfällen blir jag rädd (även MEDAN jag håller på...) att han skall lämna mig. Vem vill vara med någon som mig? Som håller på och grinar och är så jävla tjurig att hela söndagen går åt till att plåstra om ett sår som finns men inte borde ha öppnats?
Jag blir trött på mig själv.

Goddag hormonmonster!